Stilar inom den orientaliska dansen, magdansen
Det är inte lätt att hålla isär och kategorisera de olika dansstilar inom den orientaliska dansen som i sin tur kan ha undergrupper och varianter. Olika länder och även olika områden inom länder kan ha sin egen speciella stil som utvecklats genom århundraden.
I en föreställning på scen är det i slutänden den enskilda dansösens konstnärliga tolkning, utförande och förmåga att beröra publiken det viktigaste.
Här kan du läsa om några vanliga stilar inom den orientaliska dansen.
Egyptisk magdans, Raqs Sharqi (eller Raks Sharki, (arabiska: رقص شرقي), även kallad egyptisk kabaré, är en typ av dans som har sina rötter i egyptiska sociala och folkloristiska danser men har influerats av västerländska dansgenrer. I synnerhet var den från början influerad av vaudeville eftersom en av de mest inflytelserika personerna i historien om egyptiska Raqs sharqi, Badia Masabni, började sin karriär på vaudeville-teatrar. Från sitt ursprung till våra dagar har egyptiska Raqs sharqi förändrats och den har spridit sig över hela världen. Den behåller dock vissa element som skiljer den från andra genrer.
Den egyptiska magdansösen strävar efter en konstnärlig och emotionell tolkning av den arabiska musiken och en vänlig interaktion med publiken. Moderna versioner av egyptisk magdans har blivit mer västerländskt med tillägg av tekniker från balett, pop och Hollywood-musikaler. De flesta egyptiska magdansöser använder sällan fingercymbaler, dansar inte hela danser med slöja (endast i introduktionen av musiken) eller dansar sittandes på golvet (vilket är eller har varit olagligt i Egypten). Props (danstillbehör) är sällsynt med undantag av Raks Assaya (sockerrörsdans) och Raks Shamadan (dans med kandelabrar). Det finns en rad olika instrument inklusive dumbeks (arabiska trummor), kanoon (stränginstrument), violiner, ouds (liknar en gitarr), mizmars (ett horn-instrument). I mer modern musikstil finns inslag av västerländska instrument, bland annat keyboard och andra elektroniska instrument. Ett typiskt dansnummer kan pågå 30 minuter eller mer, och det finns ett stort utbud av tempon, rytmer och melodier för magdansösen att tolka.
Soheir Zaki är en av de mest respekterade och inflytelserika Raqs sharqi-dansöserna under 1900-talet.
Magdans från "Golden Era" (den Gyllene Eran) syftar på perioden omkring 1930-1960 då egyptisk film blomstrade, och den egyptiska filmindustrin var den tredje största i världen på 1950-talet. Många filmer innehöll egyptiska dansöser som blev mycket populära, delvis som ett resultat av deras filmframträdanden. Var och en av dessa magdansstjärnor från den Gyllene Eran var individer med sin egen danshistoria och hade därför olika stilar och sätt att uppträda. En av de mest kända magdansöserna från Golden Era är egyptiska Samia Gamal som medverkade i minst femtio filmer. Samia har sedan dess varit högaktad, imiterad och en inspirationskälla för många magdansöser över hela världen.
Ett specifikt kännetecken för Samias dansstil är att den är mycket flytande och elegant och hon stannar sällan upp under sina dansnummer.
Samia Gamal dansar i Al Rajul el Thani
Raqs Baladi eller bara baladi (även stavat beledi eller balady), betyder "mitt land" på arabiska. Detta är en term som användes av bybor i Egypten som flyttade från landsbygden in till städerna. De beskrev sin kultur och musik som "musiken från deras hem", byarna på landsbygden. Baladi dansas vanligtvis socialt, under fester och sammankomster. Numera framförs den även på scen.
Baladi-dans har en "tung" känsla, där dansösen verkar avslappnad och starkt grundad till marken. Den framförs till baladi eller folkmusik. En typisk baladi-dräkt för föreställningar är en lång klänning som täcker mellangärdet, och som kan vara enkel och traditionell, eller mycket utsmyckad.
I väst kallas Masmoudi Sogheir ("liten Masmoudi") rytm i arabisk musik ofta för "baladi" eftersom den ofta används i baladi-musik. Men det finns flera andra rytmer som är vanliga i baladi-stilen såsom Maqsoum, Saiidi och Fellahi.
Shaabi är både en dansstil och en musikstil. När urbaniseringen och globaliseringen började forma Egyptens kulturlandskap under senare delen av 1900-talet genomgick traditionell magdans en metamorfos. I de livliga stadsdelarna i Kairo och Alexandria växte en ny dansstil fram: Shaabi. Shaabi översattes till "av folket" eller "folket" och hämtade sin inspiration från arbetarklasssamhällen och visade upp en rå, jordnära stil. Till skillnad från de mer polerade och formade rörelserna i klassisk magdans, anammade Shaabi ett mer spontant, street-style uttryck. Dansarna blandade shimmies, hip drops och livligt fotarbete, med en känsla av glädje och kamratskap med publiken. En magdansös som kan användas som ett exempel på shaabi är Fifi Abdo. Hennes stil var huvudsakligen baladi och orientalisk, men de "roliga/skådespelande" sidorna av Fifis framträdande har inslag av Shaabi.
En av de mest kända egyptiska shaabi-låtarna är "Shik Shak Shok" med den framstående egyptiska musikern Hassan Abou El Seoud som släpptes på 1970-talet. Många magdansöser har sedan dess dansat och uppträtt till den låten. Andra populära shaabisångare är Hakim, Shaban Abdul Raheem, Sami Ali, Sahar Hamdy, Magdy Talaat och Magdy Shabin.
Turkisk magdans är väldigt influrerad av romsk dans och antika kulturer som dyrkade gudar. Den är ofta mer energisk, djärv och atletisk. Man använder ofta fingercymbaler och det finns en rad olika instrument inklusive dumbeks (arabiska trummor), violiner, ouds (liknar en gitarr), keyboards, oboer och klarinetter. En typisk föreställning kan pågå 30 minuter eller längre, innehåller en mängd olika tempon, rytmer och melodier..
Liksom andra stilar av magdans är libanesisk dans mycket gammal, troligen går den tillbaka åtminstone så långt som till fenicierna. Idag anses det vara en konstnärlig blandning av egyptisk magdans (Raks Sharki) och turkisk magdans (Oryantal Dansi). Libanesisk magdans är generellt mer energisk än typisk Raks Sharki och mjukare än den turkiska magdans stilen.
Det är mycket troligt att magdans har praktiserats i Indien under flera tusen år innan den gav vika för de mer moderna stilarna av den klassiska indiska dansen. Musiken till Bollywood dansen kan vara allt från traditionell till modern indisk musik. Allt populärare är att blanda andra musikstilar med traditionell indisk musik (till exempel lägga till amerikansk popmusik eller traditionella arabiska musikinstrument).
Bollywood dansöser. Foto: Pavan Gupta
American Tribal Style eller ATS är en amerikansk magdansstil som är en är en mix av flera olika dansformer och kostymstilar. ATS utvecklades i San Francisco av Fat Chance Bellydance-gruppen. Det är i grunden en strukturerad improvisatorisk gruppdans, med en specifik repertoar av rörelser som kombineras med hjälp av olika kommunikationsmetoder och alternering av gruppledare. Rörelserna tenderar att vara större, långsammare, djupare och mindre invecklade än andra stilar. Fingercymbaler används ibland, liksom rekvisita såsom svärd.
Tribal Style dansgrupp. Foto: HelenaL at German Wikipedia, Public domain, via Wikimedia Commons
Denna dansstil är en bred och liberal tolkning av folkdans som romerna (gypsi kallas mer korrekt rom, romer eller romani) dansade i främst Turkiet, Spanien, Balkan, och Egypten. Man tror att romerna har sitt ursprung i norra Indien. De emigrerade norrut och österut till Mellanöstern och Europa. Under sina resor utvecklade de sin ursprungliga dansstil genom att införliva delar av varje kultur de kom i kontakt med. Dansen tolkas genom den traditinella romska musiken som ibland kan innehålla turkiska och arabiska element.
Fusion (sammanslagning) kan dansas på flera sätt och kan innehålla inslag från flera olika dansstilar och det är upp till dansösen att tolka musiken. Flamencon är en vacker dans som dansas till lite mer latinamerikanska rytmer så som till exempel Gypsi kings eller flamencomusik. Dansösen använder ofta en stor vacker kjol som hon dansar med och formar till vackra rörelser. I flamencon använder man mycket temperament och stampar med fötterna till musiken.
Flamenco fusion från 2014